Happ då var det lördag igen då, och jag är åter på hemmaplan efter att ha spenderat tor och fre hos fru och barn. Ensamheten gör sig väldigt påtaglig och jag känner mig extremt ledsen, det är verkligen inte såhär jag vill att min vardag ska se ut, hellre har jag en grå och trist vardag med fru och familj under samma tak, det är ju trots allt dom som ger mig styrka och glädje.

De veckorna som jag är barnledig gråter jag ofta i saknad av dom som betyder allt för mig, min fru och mina barn.

Det gör så jävla ont att inte ha dem alla under samma tak, att veta att det delvis är mitt eget fel att familjen nu är delad :(

Jag vet att det är en mening med allt, och jag har verkligen lärt mig mycket av denna separation. Jag vet vad som är viktigt för min fru och vad som är viktigt för mig, jag vet vad/hur jag ska prioritera för att vi alla ska må bra.

Jag har tagit tag i mig själv och vet att jag alltid kommer att få leva med mitt kontrollbehov, men idag vet jag hur jag ska handtera tankarna för att låta dem stanna där och inte övergå till handlingar som jag sedan får ångra.

I grund och botten handlar det om dåligt självförtroende och dålig självkänsla, men det är oxå något jag har tagit tag i nu och jobbar på att förbättra.

Lycka för mig är familjen, och för dom gör jag ALLT.....

Nä 2011 blev INTE ett bra år, fick min diagnos och några månader senare blev vi särbos (inte pga sjukdomen). Men jag har bestämt mig att 2012 ska bli ett fans så mycket bättre år, och jag och min fru har kommit långt i vårt förhållande. Vi har äntligen börjat kunna kommunicera riktigt med varandra utan att dömma, och det är väldigt viktigt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi snart blir en hel familj igen.

När jag började skriva kände jag bara en stor ledsamhet, en tyck synd om mig känsla. Tänk vad ord/skrivande har en befriande effekt, för nu känner jag mig åter fylld med energi och lust att kämpa vidare. Jag kan åter fokusera mot mitt mål och tro mig, jag kommer att nå fram.....GER MIG ALDRIG!

Tack för att du lyssnat......

 

Catarina

19 maj 2012 12:46

Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig för dig. Det är du absolut värd! Du har en så jobbig situation nu, men blir glad över att du väljer att kämpa ist för att ge upp! Ha det bäst!

http://keckla.bloggplatsen.se

Robert Magnusson

19 maj 2012 22:22

Hej Catarina.

Tack vad snäll du är som säger så, det värmer! Och ja det är mycket jobbigt, men det är övergående, för jag ger mig som sagt inte och har satt upp ett mål dit jag SKA nå ;)
Ha de bäst!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja precis som rubriken lyder är detta precis vad jag känner nu när jag inser att det hunnit gå över 4 år sedan mitt senaste inlägg, detta innebär också att det finns en stor risk att detta inlägg kommer att bli lååååångt :)Så i mitt senaste inlägg fö...

  Japp precis så är det! Detta är verkligen året då allt mitt kämpande i motvind äntligen ger resultat, jag vill hävda med en dåres envishet, att allt som händer har en mening. När man är mitt uppi själva händelsen så kan det vara svårt, ja rätt ut...

Känns som att denna kommande mening är en utsliten mening, men men..... Tiden rusar.....   Sist jag skrev här så var jag arbetslös och väntade på att få börja jobba på Subway, men denne chef är allt annat än seriös så det blev ingenting av det ...

Ibland susar huvudet och tankarna iväg på tok för långt och mycket, men ibland känns det också (precis som nu) jävligt skönt att få rensa ut lite i huvudet. Lite tankar på hur det såg ut när jag var liten och hur det ser ut nu. Förr i tiden åt...

Med detta inlägg så är oskulden spräckt för 2014      Det är bara att konstatera att det går jävligt långt mellan mina inlägg, men å andra sidan beror det på att jag inte känner samma behov av att få skriva av mig, jag har ett annat sätt att få r...