Ja precis som rubriken lyder är detta precis vad jag känner nu när jag inser att det hunnit gå över 4 år sedan mitt senaste inlägg, detta innebär också att det finns en stor risk att detta inlägg kommer att bli lååååångt :)

Så i mitt senaste inlägg förklarade jag att jag funnit lyckan och kärleken i mitt liv och att vi satt ett datum för vår vigsel, även att jag lyckats att få ett fast jobb och fått ordning på ekonomin.
Jag poängterade även att det enda som saknades i mitt liv då var att gemensamt kärleksbarn och hus. Och vid det senaste inlägget hade jag varit i remission (symptomfri) och fri från cellgifter och kortisoni drygt 1 år.

Under dessa år har jag varit på några olika företag och inom olika branscher, jag har bl.a jobbat inom psykiatrin och inom NPF. Utvecklingsboendet jag jobbade på har hittills varit det absolut bästa jobb jag haft, men tyvärr flyttade en av de boende till en annan stad, så min plats rök då också.
Att jobba med autistiska var med facit i handen inte riktigt min grej.
Jag provade även på hur det var att vara egen företagare då jag startade upp ett Allservice företag, och lärde mig mycket om mig själv. Samt att det inte är speciellt lockande för folk med företag som inte är nischade. Pga detta vart jag tvungen att ha en heltidsanställning på sidan av min firma, vilket resulterade i att jag under 1.5 år jobbade 150-200%. Och det kan ju låta som att pengarna bara flödar in då, men tro mig att så inte var fallet. Däremot blev jag extremt slutkörd. Så jag valde att lägga ned företaget och att börja leva igen.
Och eftersom att jag då åter stod arbetslös och inte lyckades hitta något jobb, passade jag på att utnyttja arbetsförmedlingen och mina rättigheter, och sökte in till en byggnadssnickarutbildning. Började den Nov 2017 och blev klar i Maj 2018 och avslutade med några veckors praktik som följdes upp med lärlingstid på firman. Men i mitten av Okt samma år blev jag åter arbetslös, för lite jobb åt firman och för många anställda.

Så i dagsläget är jag åter arbetslös, och det har gett mig ett gyllene tillfälle att åter ta tag i träningen som får mig att må så bra, och denna gång har jag bestämt mig för att börja jävligt försiktigt, att inte gå för hårt ut så man gör sig illa och träningen åter rinner ut i sanden. Denna gång ligger inte fokus på att nå en viss vikt eller att jag ska få ett sexpack på magen, utan nu ligger fokus på att faktiskt ta sig iväg till gymmet och att få det till att bli en vana som växer till den där euforiska känslan man får när man är påväg till gymmet då man hittat kärleken i att faktiskt träna.
Muskler och fettförbränningen är bara bonus som jag ser det nu. Och självklart har jag åter valt Sundsvalls bästa gym Iron Works igen ??

Men det som under dessa fyra års frånvaro ändå har varit absolut bäst och händelserikast är nog att jag och min fru (Anki) äntligen har lyckats skapa ett mirakel, 2017-08-10 fick vi en dotter som heter Leah Elvira Noelle.
Och ett mirakel är just precis vad hon är, för resan dit var allt annat än lätt. Och det beror på min sjukdom och alla cellgifter jag har fått, för de har gjort att jag ej får ut några spermier. Och spermier + ägg krävs för att lyckas göra barn.
Så hur lyckades vi då kanske du undrar?

Jo först och främst fick jag naturligtvis lämna sperma prov två gånger, för mitt första prov visade inge spermier alls och det gjorde ju naturligtvis inte mitt andra prov heller. Och i det läget då jag pga sjukdom inte längre är förmögen att göra egna barn erbjöds spermabank (där man tydligen kan få välja hårfärg, ögonfärg och hudfärg) eller IVF (provrörsbefruktning).
Och eftersom att jag hade två flickor sedan tidigare förhållande som även Anki ser som sina egna, och eftersom att vi vill att det ska vara båda våra gener i barnet, slog vi till på IVF.
Så det blev till att åka ner till Falun för att se om de genom att gå in i mina testiklar och bitestikel kunde hitta några spermier, och för att plocka ut ägg av Anki.
Denna behandling mina vänner kan jag lova är allt annat än skön för en man, och definitivt inte vacker helller, för kulorna blev så sjukt blå och svullen. Det kändes fan som att det hängde en kyrkklocka i skrevet   

Hur som helst, efter ingreppet fick jag ligga ned i två timmar och vänta på att få svar om de hittat några. Och även om jag hade oddsen emot mig var jag optimistisk och var nästan säker på att de skulle hitta några soldater.
Så när sköterskan kom in i rummet kände jag mig rätt säker, och hon bekräftade att dom hittat spermier. En normal kille får ut ca 200.000 miljoner spermier (om jag minns rätt) och hos mig hittade dom ca 10 stycken......TIO STYCKEN lixom.
Alla var dom slöa, och endast några stycken skulle gå att använda.
Vi fick ta in på hotell medans de befruktade Ankis ägg, för de skulle mogna typ. Efter två dagar var det dax att sätta in ett av de två befruktade äggen och när det var gjort fick vi åka hem igen.
Det andra ägget frös ner för framtiden (om detta skulle misslyckas).
Och det blev naturligtvis misslyckat, vilket innebar att vi var tvungen att försöka igen, men denna gång var det bara Anki som behövde ta mediciner inför insättningen, och den gången lyckades vi, gravtestet blev positivt, men dagen efter fick hon missfall. Och det tog naturligtvis hårt på henne, medans jag bara blev ännu mer sporrad på att faktiskt lyckas, hon visste inte om hon skulle orka med ett försök till, och det förstår man ju.
Men efter några månader kände hon att vi skulle göra ett sista försök (man får ju 3st försök av sjukvården). Sagt och gjort bokade vi ett nytt försök, som denna gång innebar att vi båda var tvungen att medicineras. Jag fick ta medicin som skulle boosta mina spermier både till antal och styrka, men även denna gång hittades bara ett fåtal spermier varav några gick att använda. Men eftersom att vi hade två misslyckanden bakom oss lyckades vi få dem att sätta in två befruktade ägg, även om det innebär en möjlighet till tvillingar och även en svårare förlossning/graviditet. Och denna gång lyckades det   
Vi trodde under hela graviditeten att det var tvillingar eftersom de satte in två ägg, och för att Anki blev så STOR. Men det blev en stor prinsessa 53 cm och 4438 gram.

Denna gång fick jag dock stora komplikationer med en svullen pungkula som inte ville gå ner, gick flera veckor och det kändes som att jag hade en hård knöl på vänster kula. Rädslan för testikelcancer infann sig, och jag fick göra ultraljudsundersökning för att se vad det var.
Man trodde det var infektion så jag fick penicillin som skulle ta bort den, men icke. Men så träffade jag en härlig läkare som sa att det förmodligen vara är koagulerat blod som kroppen kommer att ta hand om själv, och efter många veckor försvann den.

Så ett mirakel är precis vad Leah är, och nu har jag äntligen lyckats ge min fru allt det hon önskat sig, det enda som är kvar att uträtta är att skaffa hus. Och dit kommer vi oxå när tiden är inne, för även om jag åter är arbetslös och har en ansträngd ekonomi, vet jag att det vänder. Jag har ju varit på botten förr, och vet att man fortfarande kan nå toppen igen. Så länge vi har varandra, tak över våra huvuden, mat på bordet, och framförallt tro så kommer det att vända och vi kommer att skaffa hus.

Nu har ni fått en snabb sammanfattning om dessa 4 år och hör nedan ser ni även lite bilder från denna tid.